Försvarstal...

Varför måste man jämt försvara sig?
Det är nästan så att jag inte orkar träffa nya männsiskor ibland för att jag inte orkar försvara/förklara varför jag gjort mina val eller vem jag är.
Det finns aldrig bara en orsak till val man gör. Man måste väga för och nackdelar men till stor del även gå på känsla när man gör ett val, annars är det omöjligt. Därför är det inte lätt att på ett kort och koncist sätt förklara varför man gjort ett visst/vissa val.

Alla som känner mig vet att jag är vegetarian, nykterist, dricker inte kaffe eller sportdrycker och tycker om att träna. Om man känner mig som person förstår man nog lättare varför jag är som jag är. För mig blir det väldigt personligt att lägga fram mina motiv och jag känner mig inte bekväm i situationen som uppstår på fester när alla vill veta hur i allsin dar man kan välja att vara nykterist?!? Om nu inge bryr sig om det, som de flesta säger, varför måste ni då göra en sån stor sak av det? Och jag är säker på att om ni varit nykter när ni frågat hade det varit mycket lättare för mig att förklara, och för dig att förstå...

Jag vet att jag kan släppa lös, vara rolig och ha kul när jag är nykter. Jag kan till och med bjuda på mig själv och göra bort mig utan problem, men det är när jag är med personer som känner mig.

Det värsta jag vet är ursäkter i stil med "jag är full", "jag sa så för att jag var onykter" eller "jag skulle aldrig gjort så om jag varit nykter". Om du börjar tänka på hur ofta de uttrycken används så kommer du troligen att förvånas över hur vardagligt och accepterat det är.

Enligt min mening är man inte sig själv när man är onykter och jag finner ingen glädje att lära känna fejkade personer och därför tycker jag inte om att gå på stora fester....

Dock har jag betsämt mig för att jag inte längre orkar ljuga och säga att jag inte dricker för att jag kör, utan nu när någon frågar svarar jag att jag är nykterist, och jag försöker vara stolt över det!

Lilla Härnösand...

Jag åkte till Härnösands brukshundsklubb för första gången för ett tag sedan. Där träffade jag en kvinna som frågade om jag ville följa med och sök-träna med henne och några andra nästa dag. Efter att vi pratat med varandra en stund kom vi på att vi bodde i princip grannar och att jag sett henne gå förbi med sina hundar på andra sidan gatan så lännge jag kan minnas.

Någon vecka senare åkte jag på lydnadstävling med Aron. Där träffade vi en tjej med en tollare som visade sig vara arbetskamrat med mamma och att tollaren var valpen som jag träffat flera gånger förra sommaren när jag städade trappuppgången som de bor i.

En dag tog jag med mig Aron ner till torget för lite socialträning. När vi sitter där på en bänk kommer en kvinna fram och börjar prata med oss, det visar sig att det är henne som jag mailat med i över en månad angående brukshundsklubbens kurser och träningar.

Idag åkte jag och Aron för att sola och bada på ett jättemysigt litet badställe som få personer känner till. Där träffade vi en kvinna som sade att hon arbetade med en tandläkare med två corgi hundar. Efter att jag solat åkte jag förbi brukshundklubben för att leta efter apportbocken jag glömt. Vem träffar jag där om inte en kvinna med två corgis som arbetar som tandläkare...

Är Härnösand en liten stad? Ja, tydligen... Vem man än pratar med i Härnösand har man minst en gemensam bekant. Det jobbiga är att det känns som att man alltid förblir samma person som man alltid varit i en liten stad. Alla ser fortfarande på en som de gjort ända sedan man var yngre. Man är samma person som när man gick i högstadiet, en person som jag inte vill vara och som jag vet att jag inte längre är! Men vad spelar det för roll när alla andra fortfarande tror det?

Jag känner mig som en helt annan person när jag är i Skara än vad jag gör när jag är här hemma. När man kommer hem känns det på ett sätt som att man åkt tillbaka i tiden och fastnat där... Samma hus, samma personer, samma jobb, samma rutiner som vad som känns för länge, länge sedan...

Hundvecka!

Jag tycker nästan lite synd om Aron. Han ligger utslagen vid mina fötter med Ayo liggande på sig, även hon utslagen.

Det har varit en lång men roligt vecka. I måndags var vi på studiebesök på en strusfarm. Det var kallt men väldigt intressant. Jag visste inte att strutsar var ett så spännade djur. Visste du att ett alfapar kan ha 200 kycklingar efter sig i det vilda? När två par stöter på varandra slåss dom och vinnarna tar över förlorarnas kycklingar. på eftermiddagen fick Aron träffa rottisen Nero. Jag ville se hur Aron beter sig mot en dominant hund. Det gick jättebra. Båda blev uppspelta och det var mycket drag i kopplet när vi gick en promenad tillsammans och de kunde inte riktigt komma överrens om vem av dem som var högst men på slutet stod de och luktade på samma ställa utan bråk. Jag trodde att Nero skulle vara mer bestämd och tycka ner Aron, men att han blev osäker och tydligen sänder Aron ut starka signaler. Nero var på ett helt nytt ställe också, så det kan ju ha gjort att han inte kände sig hemma, men det var roligt att se hur han och Aron kommunicerade med varandra.

I tisdagskväll var det överlåtningsbowling med kåren. Jag och Christoffer är nu officiellt ordförande för Aktivitetsutskottet. Vi blev bjudna på middag av kåren tillsammans med de andra ordförandena och sedan bowlade vi, inte min starkaste sida precis... Aron fick vara hemma hos Elle och Ayo och busa på.

I onsdags fick Aron vara hemma hos Hicky eftersom jag skulle vara i skolan hela dagen och hade det första aktivitetsmötet på eftermiddagen. Konstigt nog ville inte Hicky och Aron leka i snön som de alltid brukar vilja men de tog igen det inomhus istället, men då var jag och erika i skolan så det fick robban ta hand om. På kvällen förljade Elle och Ayo med hem och gick med på hundpromenaden. Den här gången var vi hela 16 hundar! En hund gjorde utfall mot andra hundar som kom nära men det visade sig sedan bero på att den hade höftledsfel och husse inte visste om att han hade ont av det. Inte konstigt att han inte ville att någon skulle komma nära!  Både Aron och Ayo tyckte promenaden var jättekul och var väldigt trötte efteråt.

I torsdag natt, vid tolv, kom Martina på besök med Baccus och Enya. Vi började med att gå en långpromenad då Enya är osäker på andra hundar. Hon skällde konstant i en kvart och väckte troligen halva grannskapet eftersom hon tyckter att anfall är bästa försvar. Vi kom fram till att Martina skulle ta tag i Enya för att få tyst på henne och sedan avleda henne så fort han stannade och kollade på Aron. Vi gick hela tiden och efter en timme kunde jag och Aron gå strax framför Enya och hon  började intressera sig för mig. Då började jag droppa godis åt henne och sedan förstod hon att Aron inte alls var farlig. Allt som krävdes var tid, tålamod och beröm i rätt tillfälle.

Redan igår kväll såg vi att tålamodet kvällen innan hade gett resultat. Tanken var att jag skulle vara hundvakt åt Ayo om hon och Enya kom bra överrens. Enya skällde inte alls lika mycket och avståndet kunde vara mycket kortare,dock är hon en minipolis som inte tycker om att någon av hennes flockmedlemmar ( i det här fallet Baccus och Aron) interagerar med en utomstående. När någon av dem hälsade på Ayo började hon skälla som en galning igen. Därför satte vi hanarna i bilen och gick en till sväng med bara Enya och Ayo. Vi provade med att släppa dem som en sista utväg och de började leka med varandra. Ayo tyckte dock att det var lite för hårdhänt så vi valde att hitta någon som kunde passa henne tills i eftermiddag istället och idag efter att Martina & Co. åkt hämtade jag henne.

Därför har jag två utslagna hundar just nu, men Aron är nog tröttast efter att ha träffat olika hundar varje dag den här veckan...

Måste tala om att Martina tog med sig en soffa till mig också, som är jättesnygg och jätteskön! Men historian om soffan kan jag skriva i ett separat inlägg om jag får tid någon gång ;)

Bilder från hundveckan kommer!

Lyckad hundpromenad

I onsdags var den första organiserade hundpromenaden i Ardala. Det hade snöat hela dagen och vi undrade om det skulle komma några överhuvudtaget men som tur var slutade det att snöa precis innan klockan sju.

Det ramlade in hund efter hund och det blev hela 11 hundar som gick på långpromenad tillsammans. Fyra kom från Skara och resten bodde i Ardala. Inga hundar fick hälsa på varandra från början utan vi höll lite avstånd till varandra. När vi sedan började att gå fick hundarna nosa på varandra om båda hundarna var med på det. Märkte man att någon av hundarna var lite osäker så lockade man bort dem från varandra och försökte att inte använda kopplet eftersom det lätt skapar spänningar. Under promenaden hann alla undar nosa på varandra och inte ett enda gruff uppstod. Även hundägarna han utväxla några ord med varandra, alla var på gott humör och hade trevligt.
När vi kom tillbaka till parkeringen delade vi upp oss i två köer som gick emot varandra så att vi kunde träna hundmöten. Det gick jättebra det med, alla hundar var på bra humör och ville gärna hälsa på den mötande hunden men lyssnade ändå på sin ägare och nöjde sig med ögonkontakt när de gick förbi de andra hundarna.

Aron fick för sig att vi tränade på att gå fot när vi tränade hundmöten så han hade ögonkontakt med mig hela tiden vilket jag tyckte var positivt. Det är så jag vill att han ska göra när vi möter en annan hund på promenaderna, det går väl så där med det i vanliga fall. Om hunden går på andra sidan gatan kan jag oftast få Arons uppmärksamhet men om vi möter en hund på närmare håll stänger han in sig i sin egen värld och är helt fokuserad på den andra hunden.

Men jag märker faktiskt skillnad sen i onsdgas. Trots att vi bara haft en hundpromenad så lyssnar han mer på mig nu äver när det är en annan hund i närheten än vad han gjorde innan så det ska blir spännande och se vad som hänt tills nästa onsdag.

Det var roligt att se hur alla hundar ändrade sitt beteende under promenaden. Även fast de var osäkra, nervösa, uppspelta m.m. i början hade alla lugnat ner sig till slutet då vi släppte alla hundar och de fick springa runt och leka med varandra. Alla hundar verkade tycka om det men det syntes vilken hund som var ettåring kan man säga... Aron prövade hur långt han fick gå med varje hund. Jag fick säga till honom när han lekte lite för våldsamt med småhundarna men alla hundar skötte sig förvånandsvärt bra!

Det är inte omöjligt att det kommer att komma ännu fler hundar nästa onsdag, ryktet sprider sig fort!

Jag och Aron snöbrottades på jullovet. Malin är den skickliga fotografen ;)


Nej till licensjakt på varg!

Den 2 januari gick startskottet för den första omfattande vargjakten i Sverige sedan i början av förra seklet. Men än 12 000 vargjägare anmälde sig för att skjuta 27 vargar i Dalarna, Värmland, Gävleborg, Örebro och Västar götalands län. Denna omfattningen av jakt på varg har inte bedrivits i Sverige sedan 1920-talet. Det fanns inte mer än 230-250 vargar i Sverige och trots det sköts mer än 10% av vargstammen av. Jakten saknade vetenskaplig grund och stirder mot EU:s naturvårdslagstiftning.

Gör din röst hörd, skriv på uppropet på http://upprop.nu/FQBS som kommer att skickas till Miljöminister Andreas Carlgren och till politikerna i Miljö- och Jordbruksutskottet. Uppropet stängs den 8 februari.

Upprop!

· Jag protesterar mot att regering och riksdag öppnat för licensjakt på varg i ett läge där vargens bevarandestatus är långt ifrån säkerställd i Sverige!

· Jag protesterar också mot att vargstammen ska begränsas till 210 individer. Istället bör ett nytt etappmål sättas om 30-40 föryngringar sättas fram till dess att den av regeringen tillsatta utvärderingen rapporterat sina resultat den 1 juli 2012. Detta för att säkra vargstammens möjligheter att uppnå gynnsam bevarandestatus!



Varghanen på Nordens Ark


Hundpromenader

Äntligen ska det ordnas med hundpromenader i Ardala!

Det är jag och Paula, en kvinna med två greyhounds och en hedehund som jag träffade under en kvällspromenad med Aron, som har organiserat det. Idag har vi satt upp lappar vid hundlatrinerna om att på onsdag smäller det! Då får alla som vill komma med sin hund och vi går en långpromenad tillsammans. Ryktet om vad som är på gång har redan spridit sig i Ardala. Jag träffade en kvinna med en fem månaders jack russel/papillonvalp igår och hon hade hört det när hon varit på en middag kvällen innan och tyckte att det var en jättebra idé. Just nu vet vi ca sex stycken som tänker komma.

Både jag och Paula tyckter att det är tråkigt att så fort man möter en hund här i Ardala så vänder den. Det sänder omedvetna signaler till hunden att andra hundar är farliga, eller så blir hunden frustrerad över att den inte får träffa andra hundar att den bara blir jobbigare och jobbigare varje gång den ser en hund. Naturligtvis ska hunden inte behöva hälsa på alla den går förbi, men den ska kunna gå förbi en annan hund utan att det ska bli en så stor sak av det.

Jag har motsatta problemet med Aron. Han har fått leka med nästan alla hundar han hälsat på och nu blir han så glad och upphetsad när han ser en annan hund att han drar som en galning och vill bara fram till den. Fast det är inte bara negativt för det har lett till att han inte är reserverad för andra hundägare längre.

Det ska bli roligt att se hur olika hundar reagerar vid hundmöten, det kommer att bli en jättebra erfarenhet för både för mig och för Aron!

Jag och Micke (Paulas man) med alla hundar, Aron, Lady, Rocka och Idun (sarplaninac hedehund). Kan verka onödigta tt starta hundpromenader men de här fyra hundarna känner redan varandra.



Vinnarskalle

Idag avgjordes Skara studentkårs första innebandyturnering genom tiderna. Jag och Nayna har lagt ner några timmar på att planera den och göra olika spelscheman eftersom vi inte visste hur många som ville vara med.

Tillslut blev det 18 deltagare som bildade sex lag. Mitt lag vann med fyra vinster och en oavgjord i gruppspelet och vann sedan finalen med 2-0. Jag är en tävlingsmänniska, jag älskar att tävla. Resultat motiverar mig! Men idag kom jag att tänka på att samtidigt är jag inte den som vill synas. Eller, jo det är klart att jag vill, men jag vill inte uppmärksamma mig själv. Jag skryter inte om mig själv (förutom bland de som verkligen känner mig) och tycker inte om när andra personer skryter, men det är en skön känsla när någon kommer fram till en och säger att man är bra eller duktig på något.

 

Jag såg på säsongsstaren av Robinson Karibien ikväll. En av deltagarna där som vann immunitetstävlingen sa att hon blev jätteglad att hon vann men ville inte visa det för då skulle hon få de andra i laget emot sig. Jag kände samma sak idag, jag blev jätteglad när jag gjorde mål och när vi vann finalen men vågade inte hoppa och skrika och bli glad för det var ju trots allt bara en skoj-turnering med 18 av 400 kårmedlemmar…

 

Det är egentligen underligt hur vi människor fungerar ändå. Jag tycker att det är roligt att se t.ex. när Aron känner sig duktig efter att ha spårat och stolt visar upp belöningen han fått. Hela hans kroppshållning utstrålar självsäkerhet. Jag är medveten att jag förmänskligar honom men jag är trots allt människa och kan inte uttrycka mig på något annat sätt. Min poäng är dock att varför får/kan inte vi visa när vi känner oss duktiga utan att det sticker i andra personers ögon? Varför ska det vara så svårt att vara glad för någon annans skull? När någon vinner innebär det att någon annan förlorar, men nästa gång kan det vara ombytta roller och allt blir bara en ond cirkel…

 

Jag vet inte vad jag babblar om egentligen men jag hade nog en smart tanke där någonstans någon gång…


Alla hanterar saker på olika sätt

En vän ville att jag skulle läsa hans senaste blogginlägg och gärna kommentera. En av hans vänner har begått självmord.

Jag blev så berörd av det han skrev och kom att tänka på de jag själv förlorat. Jag har inte förlorat många kära, men de jag har förlorat saknar jag än idag. Det är min farfar då jag var tolv år och min farmor för nästa precis ett år sedan. Min farfar gick bort när jag var 12 år efter att ha kämpat emot magcancer en längre tid. Det jag minns från honom var att han var full med liv, svor varannat ord och testat på typ alla sporter man kan tänka sig, t.o.m. backhoppning och bungy jump (med gråstarr vilket inte läkarna gillade). Även fast jag var ganska ung när han gick bort tror jag att det är honom jag är mest lik av mina släktingar. En blandning av honom och morfar...

Min farmor gick bort för ca ett år sedan. Hon hade alzeihmers så henne tog jag farväl av sju-åtta år tidigare, jag minns inte precis när det  var men det var i samband med att hon fick flytta till ett hem för dementa. Jag hjälpte till med flytten och efter det hälsade jag bara på några få gånger. Jag stod inte ute med att se henne försvinna och min familj förstod och tvingade mig inte att hälsa på henne. När jag fick höra att hon gått bort välde känslorna fram, speciellt skammen över att jag låtsat att hon inte funnits i så många år och nu var det försent att ändra på det. Idag har jag accepterat att jag inte kan ändra på mitt val och lärt mig att det man försöker fly ifrån kommer ifatt en tillslut... Men det hindrar inte tårarna från att komma fram då jag är ensam och blir påmind eller tänker på det.

Alla behandlar sorg olika. Jag tycker om att minnas det bästa och gråta i ensamhet. Det spelar ingen roll var jag är, bara jag är ensam. Det är ytterst få som sett mig gråta, jag vill visa mig stark för andra och även övertyga mig själv om att jag faktiskt är stark och kan klara mig själv...

Så nu torkar jag tårarna för den här gången och fortsätter med dagens sysslor!

Högre status i samhället för vattensköldpaddan!

Nu har nedräkningen börjat. Det är mindre än två veckor innan jag åker hem till Härnösand! Men innan dess är det mycket som ska göras. Jag har två redovisningar, en individuell om djuret med skarpast syn på måndag och en gruppredovisning om utfodring av sköldpaddor, en labbrapport och PBL till tisdag.

Idag när jag letade efter fakta om utfodring av vattensköldpaddor fastnade jag, som jag alltid gör, på sköldpaddsforumet. Det var en där som funderade på att starta en sköldpaddsförening som ska arbeta med djurskydd och omplacering av sköldpaddor. Det är ett jättebra initiativ tycker jag! Man blir mörkrädd när man kollar på annonser på blocket och ser bilder på sköldpaddor som inte ens har utrymme till att simma! Eller så har de på tok för mycket vatten och kan inte sola istället.

En klasskamrat hämtade hem en ny landsköldpadda i lördags. Den hittade hon efter att ha kollat på blocket. Det visade sig att sköldpaddan hon kom hem med var ett tomt skal. Den hade inte fått någon mat, eller iallfall inte rätt mat. Om det inte har fri tillgång till sallad så äter den bottensubstratet. Hur kan man skaffa ett djur som man inte vet något om? Och när ska djuraffären ta sitt ansvar och informera om vad sköldpaddor äter och behöver?

Nä, jag betsämde mig för att gå med i nätverket som personen på forumet startade i veckan, än så länge är vi bara tre medlemmar men jag hoppas att det blir fler!

Om du är intresserad, gå in på http://skoldpaddsringen.ning.com/

Full fart på lilla Wilde!

Nu har det gått tre dagar sedan jag hittade den lilla kattungen som numera kallas för Wilde, Vi får se om det är ett namn som kommer hönga kvar eller om vi kommer på något annat passande.

Imåndags var jag och Elle med den lilla till veterinären. Där konstaterades det att han hade löss och öronskabb och fick strong hold utskrivet. Behandlingen var att regöra öronen med vatten och topz (konstigt att han hörde något överhuvudtaget innan) och sedan var det bara att droppa några droppar strong hold i nacken. Redan på kvällen började ohyran dö och ramla av.

Jag var och hälsade på hos Elle igår en sväng och man kan knappt tro att det är samma kattunge! Snacka om full fart! Han är jättesöt och busig. Vi får se vem han kommer att få bo hos sedan. Antingen kommer Elle att behålla honom annars tar jag med honom till mamma och pappa i slutet av månaden så får Tindra en liten kompis. Det kommer hon nog att gilla!

Lilla Wilde i Elles knä


En liten kattunge!

När jag tränade lydnad med Aron idag hörde jag en katt som jamade. Jag tänkte att när jag var klar så skulle jag kolla i träden om någon katt fastnat där. Kvällen innan såg jag nämligen grannens katt bli uppjagad av skator och kajor i ett av träden i närheten. Sen ser jag helt plötsligt någon liten svart sak springa över vägen. Först trodde jag att det var en sork eller liknande men då hörde jag att den jamade. Jag band fast Aron och gick iväg för att ta en närmare titt. Det såg ut som att den hade ett halsband, men när jag fått tag i den visade det sig att det hade den så klart inte. Det var en liten, rädd, mörk och lurvig kattunge med stora ögon som kollade på mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag betsämde mig för att bära med den hem och lämna Aron i lägenheten och sen gå och kolla om någon visste vem katten kunde tillhöra. Men då den var så liten, max åtta veckor gammal, kändes det som att mamman troligen var en vildkatt. Dessutom kändes den väldigt tunn också, men det var värt ett försök. Katten fick sitta innanför min jacka när jag gick runt och frågade folk jag träffade ute om de hade någon aning om vart katten hörde hemma. En timme senare var jag inte klokare.

Så där stod jag med en liten kattunge innanför jackan och visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde ju inte lika gärna bara släppa den och låtsas som att inget hänt. Så jag bestämde mig för att ta med den in. Sagt och gjort! Sen ringde jag till Skara katthem och blåstjärnans djursjukhus för att fråga vad jag skulle göra med den. Skulle den få mat? Var det något speciellt man skulle kolla efter för att se om den var sjuk och så. När jag sen började kolla igenom den upptäckte jag att öronen var smutsiga, den var mager och det kröp saker i pälsen på den.

Vid det laget var jag väldigt lättad över att jag bara haft den i mitt knä och inte låtit Aron eller Missan nosa på den. Jag ville inte göra så att mina djur fick ohyra och därför stängde jag in den lilla stackaren i badrummet och gav den lite mat och vatten. Väldigt lite mat för att inte magen skulle få en chock om den varit tom ett tag.

Jag funderade igenom situationen igen. Nu hade jag ansvar för den här katten, jag gjorde ett val redan då jag fångade in den så nu kunde jag inte bara släppa den igen. På katthemmet hade de fullt och som vanligt då det händer något så är det helg och alla affärer är stängda. Med tanke på Missan och Aron kändes det inte bra att ha den i lägenheten så jag ringde till en klasskompis och frågade om råd. Hon sa att jag kunde komma och lämna den hos henne.

Nu är den hos henne och vi tror att det är en liten kille. Vi tvättade den med grönsåpa som vi hört ska vara bra mot löss och loppor. Grundat på det vi kommer ihåg från mikorbiologin förra terminen så är det löss kattungen fått och pga av resistens-risken måste man få det bekräftat av en veterinär för behandling. Efter badet, som han inte tyckte var så kul, fick han lite mer mat som han kastade i sig. Vi har även noterat att han kliar sig i öronen så han har troligen öronskabb också och med tanke på lukten som kom fram när vi tvättade honom så är han, eller mamman, troligen en ladugårdskatt.

Jag har redan kommit fram till att kattungen är mitt ansvar nu, så imorgon ska jag ringa till veterinären och höra om vi kan få komma. Sen får vi se vad som händer. Om han blir frisk återstår att se om han hunnit bli förvildad eller inte... Men förhoppningsvis har Tindra fått en ny kompis ;)

Hundägare, 5:e veckan

Det har redan gått fem veckor, helt otroligt. Men samtidigt känns det som att jag har haft Aron hur länge som helst. Det är en konstig känsla, det känns som att allt är nytt men samtidigt inte. Det är svårt att beskriva, men på något sätt känns det som att jag varit med om det här förut. Kanske beror det på att jag så länge drömt om att ha en egen hund så att jag redan tänkt på alla möjliga situationer.

Aron har utvecklats mycket under de sista tre veckorna. Han vågar ta för sig mer nu och låter nyfikenheten ta över mer och mer. På promenaderna vågar han gå längre ifrån mig, men har alltid koll på var jag är och lyssnar på mina kommandon. Han har blivit jätteduktig på att stanna när jag säger till. Inkallningen går också bra, även fast han inte alla gånger stannar vid mig utan kan springa runt mig och vill leka, men han kommer iallafall. I fredags var jag på grill/kräftkväll hos en klasskamrat. Vi var ca 12 personer och Aron var så klart med. Det gick jättebra utomhus, då sprang han runt och ville leka med allt och alla. Inomhus var det lite jobbigare då han ville ha koll på alla men när vi satte oss och åt lade han sig under bordet vid mina fötter och somnade. Under kvällens gång var han framme och nosade på alla och flera stycken fick dessutom klappa honom lite grann. Svansen var framme i stort sett hela tiden!

Nu när det känns som att han kan grunderna i vardagslydnaden har jag börjat träna att gå fot men honom. Det går sakta framåt, jag har ökat från några steg till några meter. Det första jag vill att han ska förstå är att jag vill att han ska vara vid min sida och att kopplet inte ska vara spänt. Jag tycker att det är det som är grunden, när han är säker på det kommer jag lägga in sättandet och sedan följandet.

Vi har även börjat göra lite uppletande men jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare där. Aron har förstått att när jag säger leta ska han springa iväg och hitta saken som jag gömt. Han tycker att det är jätteroligt, men jag tror att jag har gått för fort framåt för han använder inte nosen så mycket utan mer synen känns det som. När jag gömmer godis i lägenheten och säger leta användet han dock nosen för då har han inte sett exakt var jag gått eftersom han får sitta i ett annat rum medan jag gömmer godiset, eller leksaken. Jag har fått ett tips om att man kan änvända strumpor också. Man lägger en strumpa som man haft på sig tillsammans med rena och sen ska hunden hitta rätt strumpa, kan vara värt ett försök :D

Största orosmolnet just nu är hur han klarar av att vara ensam flera timmar. Jag tror att om jag bara tar ut och leker ordentligt med honom innan kommer han troligen gå och lägga sig. Jag tänker sätta upp en i trappuppgången med mitt nummer om han skulle skälla för mycket, bara för att. Men jag tror och hoppas att det kommer att fungera bra. Grannarna har inte hört av honom när jag ensamtränat honom så det borde inte vara några problem. Dessutom är Aron så himla morgontrött, efter att han har fått mat och gått ut vid sju-tiden på morgonen brukar han ligga och sova fram till tolv på dagarna och då kommer jag hem.

Vi är minst fyra stycken i klassen som skaffat hund i sommar, det är lite kul :D Hoppas att vi kommer kunna träffas och träna tillsammans!



Hundägare, 2:a veckan

Nu har det gått två veckor sedan jag hämtade hem Aron från uppfödaren och han är den mest underbara hunden på jorden! Fast det tycker väl alla om sina djur så det säger egentligen inte så mycket...

Aron är en tervueren, dvs en långhårig belgisk vallhund.  Han är 6½ månader gamal och bodde tidigare hos uppfödaren tillsammans med sin mamma, pappa och fyra kullsyskon strax nedan för Skellefteå. För två veckor sedan tog jag med mig Malin till Skellefteå för att kolla på Aron, och jag blev fäst vid honom på en gång. Han stod på altanen med sin pappa och skällde ut oss och både han och pappan kom springande och hälsade på oss. Efter att ha pratat med uppfödaren och hans fru ett tag kom vi överens om att jag skulle ta med mig Aron hem på foder för de trodde på honom som avelshund.

Ja, det betyder att de kan ta tillbaka honom om de skulle vilja, men de sa att om de inte fanns stora skäl för det skulle inte det komma på fråga. De vill att jag ska ställa ut honom, göra mentalbeskrivning och ev. tävla med honom och om han blir fin när han är vuxen vill de använda honom i avel. Efter fem parningar eller när han fyllt fem år blir han min på riktigt!

Aron är snäll, tystlåten, lättlärd, lugn inomhus och vild utomhus. Han gör allt för att undvika bråk så därför har det gått över förväntan med Missan och Tindra. De behöver bara gå mot honom så går han undan. Det gäller för övrigt alla andra också, vilket är något som jag försöker träna bort. Han är inte van vi andra människor och än så länge är det bara jag som kan gå fram till honom utan att han går i väg, men mamma och Emma har fått klappa honom och han har varit framme och nosat på flera andra. Jag tror att han är nervös för han inte vet vad vi vill honom, han har inte lärt sig att läsa människor ordentligt. Han gör allt han kan för att visa att han inte vill bråka, vänder bort huvudet, gömmer svanstippen och om det inte hjälper går sin väg.

Han går bra att ha lös, kommer på inkallning men ofta vill han visa upp pinnen, bollen eller leksaken och då stannar han percis utom räckhåll. Men när man inte leker med honom kommer han gärna fram till en och blir klappad. Det jag tränar mest nu är kommandona stanna och vänta. Det går bra, men har kommit på att jag gått för fort fram. Trodde att Aron förstått vad jag menade med stanna, men det hade han bara delvis. Om han är vid sidan eller bakom mig stannar han och står kvar men när han är framför mig stannar han och fortsätter att gå när jag går framåt, det är inte riktigt det som är meningen... Så nu tränar jag stanna och börjar gå runt honom för att han ska förstå att det är meningen att han ska stå stilla tills jag säger att han får gå igen.

Borstning och kloklippning går också bra, han är snäll och fin! Det enda jobbiga är det med andra personer, men ingen är perfekt, iallafall inte till att börja med ;)









Darkness behind and darkness in front...

Tänk inte på mig, hoppas att ni från en trevlig helg...

Ibland känns det som att det är enkelriktad kommunikation hela tiden. Att man är som en reklamfilm som visas flera gånger för att nöta in en sak. Många säger att de inte påverkas av reklam, och tydligen stämmer det, i alla fall verkar inte de jag känner påverkas. I det här fallet är det jag som är reklamfilmen som de sett, svarat på och sedan glömt bort. Jag vet inte om det är så, men det känns väldigt verkligt just nu.

Varför är det bara jag som hör av mig och frågar hur det är? Om vi ska hitta på något i helgen? Om det går bra på jobbet? Den här veckan kände jag att Nä, nu är det deras tur att höra av sig... Och nu sitter jag här och har inte hört något från någon på en vecka... Eller jo, en har faktiskt hört av sig men hon är alltid upptagen på helgen så vi hinner typ aldrig träffas iallafall, men hon hörde hur som helst av sig och det uppsakattar jag verkligen!

Kanske är det bara jag som är tjurskallig och inbillar mig, kanske sänder jag ut omedvetna signaler som gör andra osäkra, jag vet inte. Men hur ska jag i så fall kunna förbättra mig om jag inte vet vad jag gör fär fel? Jag vet inte hur ANDRA uppfattar mig, jag kankse är för på? Eller för av?

Det enda jag vet just nu är att det känns fel, att det känns som att det bara är jag som försöker träffa de andra medan de inte ens tänker på mig... Ganska kul, eller tregiskt beroende på hur man ser det, är att alla som jag tänker på just nu har sagt att de saknat mig då jag var i Skara, men nu när jag är i stan så verkar det inte spela någon roll...

Aja, det lär väl visa sig om jag inbillar mig eller inte... Frågan är hur länge jag orkar hålla ut, hur lång tid det kommer att ta innan jag viker mig igen och forsätter med den enkelriktade kommunikationen? För det är trots allt bättre än ingen alls, eller?

En halv tå inne

Det känns som att jag valt rätt att offra drygt två veckor av mitt sommarlov till att praktisera på länsstyrelsen.

Ett tag kändes det lite avigt att jobba gratis åt en myndighet, men nu känner jag att det faktiskt är värt det. Jag har praktiserat två dagar den här veckan och min uppgift har varit att sitta med en lista från Ånge kommun och leta reda på fastighetsbeteckningar för att djurskyddshanläggarna i framtiden lätt och smidigt ska kunna hitta gårdarna som de ska åka till. Just nu måste de söka på eniro.se eftersom att ansvaret för djurskyddet har flyttats från kommunerna till länsstyrelsen. Därför måste kommunernas gamla register slås samman. Problemet är att registren inte är uppbyggda på samma sätt, och det är där jag kommer in. Det är ett hästjobb att sitta framför en dator och leta reda på fastighetsbeteckningar när man inte ens vet om andressen är rätt, men hästar har ju alltid utfört viktiga artbeten somm de säger ;) När jag pratat med djurskyddshandläggarna och länsveterinärerna inser jag vilket problem de har idag med att inte veta var de ska åka, nu måste de hitta i hela Västernorrlands län, det vill säga i Ånges, Sundsvalls, Timrås, Kramfors, Härnösands och Örnsköldsviks kommuner.

Det är det länsstyrelsen får ut av att låta mig praktisera hos dem. Det jag får ut är en inblick i deras verksamhet, jag får höra vad handläggarna har för sig, hur det går med tidigare förelägganden och vad de planerar att göra. På länsstyrelsen finns det även en massa personer som är sakkunniga inom olika områden, de jobbar med över 600 olika områden! Det är från djurskydd, naturreservat, bingo, körkort, stiftelser, lantbruk, jurudik och mycket mycket mer!

Idag ringde länsveterinären upp mig efter att jag slutat och bjöd in mig till ett möte med länsstyrelsen och länets djurskyddsorganisationer. Det var väldigt intressant att lyssna på. Man pratade om vad djurhemmen, bl.a. öbackas djurhem och sundsvalls katthem, gjorde och hur de samarbetade med myndigheterna, jag pratade men tre kannelkonsulter som kontrollerade att svenska kennelklubbens kennlar förljde SKKs regler. Jag visste inte ens att SKK kontrollerade sina kennlar, så det var roligt att prata med dem och höra vad de gjorde. Djurskyddet Sundsvall och djurskyddet ådalen var också där och informerade om hur de löste det med jourtelefon och jourhem, samarbetet med polisen och länsstyrelsen m.m. Jag är jätteglad att de tänkte på mig och bjöd in mig på mötet!

Det känns som att jag har fått in en tå på länsstyrelsen nu i allafall och förhoppningsvis kan jag få sommarjobb där nästa sommar. Men jag har fortfarande två veckor kvar att praktisera, men nästa vecka tar jag paus och städar trappuppgångar istället ;)

Om

Min profilbild

Annis

RSS 2.0