Äntligen!

Jag måste bara citera Gert Fylking!                       
"ÄNTLIGEN!"

Det känns helt underbart att äntligen ha hittat min motivation igen! Eller så är det den som har hittat mig kankse? Vilket som, det spelar ingen roll! Det viktigaste är att jag känner mig mycket gladare på morgorna nu är jag gjort på väldigt länge!

Jag tror att det beror på att jag kommit över "slut-på-bandysäsningen-depressionen" genom att ha kommit in löpningen istället, sprang 8km igår och det kändes underbart! Sprang hela vägen också :D
Sen har jag ju äntligen kommit igång ordentligt med jobbet nu. Har schema för resten mars :D Och för att vara ny på jobbet så känns det faktiskt riktigt bra, jag säljer endel ;)

Imorgon ska jag på skridsko-kurs. Jag, Elin Fahlén och HAIK-Gubbarna ;) En från Svenska bandyförbundet ska gå igenom skridskoteknik och träning med oss. Ska bli riktigt roligt faktiskt. Blev inbjuden på den eftersom jag varit tränare i vinter :D Har fått massa posetiv feedback från massa glada föräldrar för att jag och Elin Tjäder gjort ett så bra jobb med deras barn. Några tyckte att vi skulle utbilda oss till lärare ;)
Synd att Tjäder inte kan komma imorgon, hon går på kryckor nu. Skadade knät igår när mitt lag spelade match mot hockey-killarna i AIK. Jag ville vara med, men jag jobbade första dagen i torsdags så... Hur som helst så förlorade tjejerna med typ 13-1 ;)

image10

              

Nä, nu väntar en varm kopp The!

Misslyckanden

Jag kan inte fatta att det är fem månader sen jag kom hem från USA och New York!

Tiden har gått så himla fort så att jag nästan blir mörkrädd när jag tänker på det. Tiden i USA är något som jag alltid kommer att komma ihåg! Jag ångrar absolut inte att jag åkte dit, men jag ångrar inte heller att jag åkte hem. Man kan tycka att jag misslyckades eftersom att jag kom hem igen efter en månad istället för tolv, men saken är den att jag tycker inte att det är ett misslyckande. Jag lärde mig och insåg så grymt mycket när jag var i USA! Saker som jag inte skulle ha insett om jag inte hade åkt iväg.

Det främsta, och kanske viktigaste, som jag lärde mig var hur mycket mitt liv här hemma ändå betydde för mig. Innan jag åkte kände jag att det spelade ingen roll om jag åkte iväg ett år, för ingen skulle bry sig ändå... Det kändes som att jag glidit ifrån mina närmsta vänner, en av dem hade t.o.m. flyttat 50 mil ifrån mig! Och min familj sa aldrig till mig att de skulle sakna mig, så jag trodde att de ville att jag skulle åka iväg. Eller så var det kanske bara så att jag intalade mig själv det för att göra det enklare flör mig själv att lämna alla... 

Det gick inte en enda dag i USA som jag inte tänkte på dem här hemma. Jag undrade vad de hade för sig och vad vi skulle ha gjort om jag varit hemma med dem... På nätterna drömde jag om allt roligt vi gjort tillsammans och kunde höra deras skratt, och på dagarna kände jag mig helt vilse. Även fast jag fick en massa nya vänner hela tiden i USA och gjorde massa roliga saker så trivdes jag inte. Jag pratade med många au pairer, och ingen av dem, varken de som varit där länge eller bara några veckor, kände samma sak som jag.

Att jag vantrivdes i min värdfamilj gjorde ju inte saken bättre heller. Det kändes som att mamman såg mig som någon sorts rival, att jag tog hennes plats. Hon skrattade aldrig eller pratade med mig som de andra au pairernas värd-mammor gjorde. Dessutom snokade hon på mitt rum... 

Även fast jag mådde skit just då så insåg jag att jag aldrig skulle bli lycklig i USA eftersom att jag hörde hemma i Sverige! Min familj saknade mig och även om inte mina vänner gjorde det så saknade jag dem! Glädjen jag kände när jag klev ut ur flygplanet på arlanda, hämtade mina väskor och fick syn på min familj var helt otrolig! Jag har aldrig varit så lycklig!!! Och på kvällen när jag överraskade Elin! Vad kan jag säga? Det var första gången någonsin som jag gråtit för att jag var lycklig! Det kändes som att jag gick på moln!!!

Tiden i USA lärde mig att ta hand om mig själv, gav mig självförtroende och gjorde mig starkare. Jag insåg inte det just då, men nu vet jag att det är sant. Jag lärde mig att det inte alltid går som man tänkt sig. Om man nu inte lyckas med det man hoppats på så är det iallafall inget misslyckande! Tiden i USA lärde mig att se situationer ur olika vinklar, och botade mig från min rädsla att misslyckas. 

Det har gått fem månader sen jag kom hem från USA, sex månder sen jag åkte. På de sex månaderna har jag misslyckats med många saker, men är åndå inte nedslagen. Jag "misslyckades" med USA-resan, men den lärde mig att acceptera den jag är. Sen "misslyckades" jag med att starta eget företag, men jag lärde mig trots allt att starat ett företag, att våga fråga om hjälp och att prata för mig själv! 

Även fast jag misslyckats med så mycket den senaste tiden så är jag fortfarande här, och jag utvecklas som person varje dag!  

                    "Varje människa måste ha rätt att begå många misslyckanden,
                                                 utan att känna sig misslyckad."
                                                                                                             (Lars Kjellman)


image4

                      Några av mina au pair-vänner i New York :)



Motivation


Just nu saknar jag helt motivation till att göra saker. Det är skitjobbigt! Jag fattar inte, förut kändes allt toppen men nu känner jag inte ens för att kliva upp ur sängen på morgonen...
Jag vet inte hur många dagar som klivit upp ur sängen, kollat på sköldpaddsakvariumet och tänkt "Äh, jag gör rent det imorgon istället". Eller hur många gånger jag kollat på mitt rumsgolv och tänkt "Inte idag, men imorgon har jag inget för mig"´. 

Förra veckan skulle jag börja med Fysik B också, men eftersom jag fastnade på en gång så tappade jag motivationen för att räkna det med... Jag vet att jag borde plugga fysik, men jag orkar bara inte! Samtidigt har jag dåligt samvete eftersom min handledare på komvux lagt ner tid på att hjälpa mig och lägga upp kursen... VAD FAN SKA JAG GÖRA?!?!?! Suck... Vilket delemma...
 
Aja, efter jag ätit lunch ska jag ta tag i planeringen inför skridskodiscot för lågstadiet på fredag.  Det är jag faktiskt motiverad att göra! Fast det kan bero på att det måste göras...
Varför känns det jämt mycket lättare att göra saker som måste göras än saker som man kan göra när man känner för det?

Jag känner inte ens för att gå och jobba ikväll, och det är bara mitt andra pass!!!

Jag blir helt snurrig bara av att tänka på motivation så att jag inte kan skriva ner något...

Kan du hjälpa mig att få tillbaka min motovation?

RSS 2.0