Annis

Jag tycker nästan lite synd om Aron. Han ligger utslagen vid mina fötter med Ayo liggande på sig, även hon utslagen.

Det har varit en lång men roligt vecka. I måndags var vi på studiebesök på en strusfarm. Det var kallt men väldigt intressant. Jag visste inte att strutsar var ett så spännade djur. Visste du att ett alfapar kan ha 200 kycklingar efter sig i det vilda? När två par stöter på varandra slåss dom och vinnarna tar över förlorarnas kycklingar. på eftermiddagen fick Aron träffa rottisen Nero. Jag ville se hur Aron beter sig mot en dominant hund. Det gick jättebra. Båda blev uppspelta och det var mycket drag i kopplet när vi gick en promenad tillsammans och de kunde inte riktigt komma överrens om vem av dem som var högst men på slutet stod de och luktade på samma ställa utan bråk. Jag trodde att Nero skulle vara mer bestämd och tycka ner Aron, men att han blev osäker och tydligen sänder Aron ut starka signaler. Nero var på ett helt nytt ställe också, så det kan ju ha gjort att han inte kände sig hemma, men det var roligt att se hur han och Aron kommunicerade med varandra.

I tisdagskväll var det överlåtningsbowling med kåren. Jag och Christoffer är nu officiellt ordförande för Aktivitetsutskottet. Vi blev bjudna på middag av kåren tillsammans med de andra ordförandena och sedan bowlade vi, inte min starkaste sida precis... Aron fick vara hemma hos Elle och Ayo och busa på.

I onsdags fick Aron vara hemma hos Hicky eftersom jag skulle vara i skolan hela dagen och hade det första aktivitetsmötet på eftermiddagen. Konstigt nog ville inte Hicky och Aron leka i snön som de alltid brukar vilja men de tog igen det inomhus istället, men då var jag och erika i skolan så det fick robban ta hand om. På kvällen förljade Elle och Ayo med hem och gick med på hundpromenaden. Den här gången var vi hela 16 hundar! En hund gjorde utfall mot andra hundar som kom nära men det visade sig sedan bero på att den hade höftledsfel och husse inte visste om att han hade ont av det. Inte konstigt att han inte ville att någon skulle komma nära!  Både Aron och Ayo tyckte promenaden var jättekul och var väldigt trötte efteråt.

I torsdag natt, vid tolv, kom Martina på besök med Baccus och Enya. Vi började med att gå en långpromenad då Enya är osäker på andra hundar. Hon skällde konstant i en kvart och väckte troligen halva grannskapet eftersom hon tyckter att anfall är bästa försvar. Vi kom fram till att Martina skulle ta tag i Enya för att få tyst på henne och sedan avleda henne så fort han stannade och kollade på Aron. Vi gick hela tiden och efter en timme kunde jag och Aron gå strax framför Enya och hon  började intressera sig för mig. Då började jag droppa godis åt henne och sedan förstod hon att Aron inte alls var farlig. Allt som krävdes var tid, tålamod och beröm i rätt tillfälle.

Redan igår kväll såg vi att tålamodet kvällen innan hade gett resultat. Tanken var att jag skulle vara hundvakt åt Ayo om hon och Enya kom bra överrens. Enya skällde inte alls lika mycket och avståndet kunde vara mycket kortare,dock är hon en minipolis som inte tycker om att någon av hennes flockmedlemmar ( i det här fallet Baccus och Aron) interagerar med en utomstående. När någon av dem hälsade på Ayo började hon skälla som en galning igen. Därför satte vi hanarna i bilen och gick en till sväng med bara Enya och Ayo. Vi provade med att släppa dem som en sista utväg och de började leka med varandra. Ayo tyckte dock att det var lite för hårdhänt så vi valde att hitta någon som kunde passa henne tills i eftermiddag istället och idag efter att Martina & Co. åkt hämtade jag henne.

Därför har jag två utslagna hundar just nu, men Aron är nog tröttast efter att ha träffat olika hundar varje dag den här veckan...

Måste tala om att Martina tog med sig en soffa till mig också, som är jättesnygg och jätteskön! Men historian om soffan kan jag skriva i ett separat inlägg om jag får tid någon gång ;)

Bilder från hundveckan kommer!

Det har redan gått fem veckor, helt otroligt. Men samtidigt känns det som att jag har haft Aron hur länge som helst. Det är en konstig känsla, det känns som att allt är nytt men samtidigt inte. Det är svårt att beskriva, men på något sätt känns det som att jag varit med om det här förut. Kanske beror det på att jag så länge drömt om att ha en egen hund så att jag redan tänkt på alla möjliga situationer.

Aron har utvecklats mycket under de sista tre veckorna. Han vågar ta för sig mer nu och låter nyfikenheten ta över mer och mer. På promenaderna vågar han gå längre ifrån mig, men har alltid koll på var jag är och lyssnar på mina kommandon. Han har blivit jätteduktig på att stanna när jag säger till. Inkallningen går också bra, även fast han inte alla gånger stannar vid mig utan kan springa runt mig och vill leka, men han kommer iallafall. I fredags var jag på grill/kräftkväll hos en klasskamrat. Vi var ca 12 personer och Aron var så klart med. Det gick jättebra utomhus, då sprang han runt och ville leka med allt och alla. Inomhus var det lite jobbigare då han ville ha koll på alla men när vi satte oss och åt lade han sig under bordet vid mina fötter och somnade. Under kvällens gång var han framme och nosade på alla och flera stycken fick dessutom klappa honom lite grann. Svansen var framme i stort sett hela tiden!

Nu när det känns som att han kan grunderna i vardagslydnaden har jag börjat träna att gå fot men honom. Det går sakta framåt, jag har ökat från några steg till några meter. Det första jag vill att han ska förstå är att jag vill att han ska vara vid min sida och att kopplet inte ska vara spänt. Jag tycker att det är det som är grunden, när han är säker på det kommer jag lägga in sättandet och sedan följandet.

Vi har även börjat göra lite uppletande men jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare där. Aron har förstått att när jag säger leta ska han springa iväg och hitta saken som jag gömt. Han tycker att det är jätteroligt, men jag tror att jag har gått för fort framåt för han använder inte nosen så mycket utan mer synen känns det som. När jag gömmer godis i lägenheten och säger leta användet han dock nosen för då har han inte sett exakt var jag gått eftersom han får sitta i ett annat rum medan jag gömmer godiset, eller leksaken. Jag har fått ett tips om att man kan änvända strumpor också. Man lägger en strumpa som man haft på sig tillsammans med rena och sen ska hunden hitta rätt strumpa, kan vara värt ett försök :D

Största orosmolnet just nu är hur han klarar av att vara ensam flera timmar. Jag tror att om jag bara tar ut och leker ordentligt med honom innan kommer han troligen gå och lägga sig. Jag tänker sätta upp en i trappuppgången med mitt nummer om han skulle skälla för mycket, bara för att. Men jag tror och hoppas att det kommer att fungera bra. Grannarna har inte hört av honom när jag ensamtränat honom så det borde inte vara några problem. Dessutom är Aron så himla morgontrött, efter att han har fått mat och gått ut vid sju-tiden på morgonen brukar han ligga och sova fram till tolv på dagarna och då kommer jag hem.

Vi är minst fyra stycken i klassen som skaffat hund i sommar, det är lite kul :D Hoppas att vi kommer kunna träffas och träna tillsammans!

Nu har det gått två veckor sedan jag hämtade hem Aron från uppfödaren och han är den mest underbara hunden på jorden! Fast det tycker väl alla om sina djur så det säger egentligen inte så mycket...

Aron är en tervueren, dvs en långhårig belgisk vallhund.  Han är 6½ månader gamal och bodde tidigare hos uppfödaren tillsammans med sin mamma, pappa och fyra kullsyskon strax nedan för Skellefteå. För två veckor sedan tog jag med mig Malin till Skellefteå för att kolla på Aron, och jag blev fäst vid honom på en gång. Han stod på altanen med sin pappa och skällde ut oss och både han och pappan kom springande och hälsade på oss. Efter att ha pratat med uppfödaren och hans fru ett tag kom vi överens om att jag skulle ta med mig Aron hem på foder för de trodde på honom som avelshund.

Ja, det betyder att de kan ta tillbaka honom om de skulle vilja, men de sa att om de inte fanns stora skäl för det skulle inte det komma på fråga. De vill att jag ska ställa ut honom, göra mentalbeskrivning och ev. tävla med honom och om han blir fin när han är vuxen vill de använda honom i avel. Efter fem parningar eller när han fyllt fem år blir han min på riktigt!

Aron är snäll, tystlåten, lättlärd, lugn inomhus och vild utomhus. Han gör allt för att undvika bråk så därför har det gått över förväntan med Missan och Tindra. De behöver bara gå mot honom så går han undan. Det gäller för övrigt alla andra också, vilket är något som jag försöker träna bort. Han är inte van vi andra människor och än så länge är det bara jag som kan gå fram till honom utan att han går i väg, men mamma och Emma har fått klappa honom och han har varit framme och nosat på flera andra. Jag tror att han är nervös för han inte vet vad vi vill honom, han har inte lärt sig att läsa människor ordentligt. Han gör allt han kan för att visa att han inte vill bråka, vänder bort huvudet, gömmer svanstippen och om det inte hjälper går sin väg.

Han går bra att ha lös, kommer på inkallning men ofta vill han visa upp pinnen, bollen eller leksaken och då stannar han percis utom räckhåll. Men när man inte leker med honom kommer han gärna fram till en och blir klappad. Det jag tränar mest nu är kommandona stanna och vänta. Det går bra, men har kommit på att jag gått för fort fram. Trodde att Aron förstått vad jag menade med stanna, men det hade han bara delvis. Om han är vid sidan eller bakom mig stannar han och står kvar men när han är framför mig stannar han och fortsätter att gå när jag går framåt, det är inte riktigt det som är meningen... Så nu tränar jag stanna och börjar gå runt honom för att han ska förstå att det är meningen att han ska stå stilla tills jag säger att han får gå igen.

Borstning och kloklippning går också bra, han är snäll och fin! Det enda jobbiga är det med andra personer, men ingen är perfekt, iallafall inte till att börja med ;)