Darkness behind and darkness in front...
Tänk inte på mig, hoppas att ni från en trevlig helg...
Ibland känns det som att det är enkelriktad kommunikation hela tiden. Att man är som en reklamfilm som visas flera gånger för att nöta in en sak. Många säger att de inte påverkas av reklam, och tydligen stämmer det, i alla fall verkar inte de jag känner påverkas. I det här fallet är det jag som är reklamfilmen som de sett, svarat på och sedan glömt bort. Jag vet inte om det är så, men det känns väldigt verkligt just nu.
Varför är det bara jag som hör av mig och frågar hur det är? Om vi ska hitta på något i helgen? Om det går bra på jobbet? Den här veckan kände jag att Nä, nu är det deras tur att höra av sig... Och nu sitter jag här och har inte hört något från någon på en vecka... Eller jo, en har faktiskt hört av sig men hon är alltid upptagen på helgen så vi hinner typ aldrig träffas iallafall, men hon hörde hur som helst av sig och det uppsakattar jag verkligen!
Kanske är det bara jag som är tjurskallig och inbillar mig, kanske sänder jag ut omedvetna signaler som gör andra osäkra, jag vet inte. Men hur ska jag i så fall kunna förbättra mig om jag inte vet vad jag gör fär fel? Jag vet inte hur ANDRA uppfattar mig, jag kankse är för på? Eller för av?
Det enda jag vet just nu är att det känns fel, att det känns som att det bara är jag som försöker träffa de andra medan de inte ens tänker på mig... Ganska kul, eller tregiskt beroende på hur man ser det, är att alla som jag tänker på just nu har sagt att de saknat mig då jag var i Skara, men nu när jag är i stan så verkar det inte spela någon roll...
Aja, det lär väl visa sig om jag inbillar mig eller inte... Frågan är hur länge jag orkar hålla ut, hur lång tid det kommer att ta innan jag viker mig igen och forsätter med den enkelriktade kommunikationen? För det är trots allt bättre än ingen alls, eller?
Ibland känns det som att det är enkelriktad kommunikation hela tiden. Att man är som en reklamfilm som visas flera gånger för att nöta in en sak. Många säger att de inte påverkas av reklam, och tydligen stämmer det, i alla fall verkar inte de jag känner påverkas. I det här fallet är det jag som är reklamfilmen som de sett, svarat på och sedan glömt bort. Jag vet inte om det är så, men det känns väldigt verkligt just nu.
Varför är det bara jag som hör av mig och frågar hur det är? Om vi ska hitta på något i helgen? Om det går bra på jobbet? Den här veckan kände jag att Nä, nu är det deras tur att höra av sig... Och nu sitter jag här och har inte hört något från någon på en vecka... Eller jo, en har faktiskt hört av sig men hon är alltid upptagen på helgen så vi hinner typ aldrig träffas iallafall, men hon hörde hur som helst av sig och det uppsakattar jag verkligen!
Kanske är det bara jag som är tjurskallig och inbillar mig, kanske sänder jag ut omedvetna signaler som gör andra osäkra, jag vet inte. Men hur ska jag i så fall kunna förbättra mig om jag inte vet vad jag gör fär fel? Jag vet inte hur ANDRA uppfattar mig, jag kankse är för på? Eller för av?
Det enda jag vet just nu är att det känns fel, att det känns som att det bara är jag som försöker träffa de andra medan de inte ens tänker på mig... Ganska kul, eller tregiskt beroende på hur man ser det, är att alla som jag tänker på just nu har sagt att de saknat mig då jag var i Skara, men nu när jag är i stan så verkar det inte spela någon roll...
Aja, det lär väl visa sig om jag inbillar mig eller inte... Frågan är hur länge jag orkar hålla ut, hur lång tid det kommer att ta innan jag viker mig igen och forsätter med den enkelriktade kommunikationen? För det är trots allt bättre än ingen alls, eller?
Kommentarer
Trackback
