Försvarstal...
Det är nästan så att jag inte orkar träffa nya männsiskor ibland för att jag inte orkar försvara/förklara varför jag gjort mina val eller vem jag är.
Det finns aldrig bara en orsak till val man gör. Man måste väga för och nackdelar men till stor del även gå på känsla när man gör ett val, annars är det omöjligt. Därför är det inte lätt att på ett kort och koncist sätt förklara varför man gjort ett visst/vissa val.
Alla som känner mig vet att jag är vegetarian, nykterist, dricker inte kaffe eller sportdrycker och tycker om att träna. Om man känner mig som person förstår man nog lättare varför jag är som jag är. För mig blir det väldigt personligt att lägga fram mina motiv och jag känner mig inte bekväm i situationen som uppstår på fester när alla vill veta hur i allsin dar man kan välja att vara nykterist?!? Om nu inge bryr sig om det, som de flesta säger, varför måste ni då göra en sån stor sak av det? Och jag är säker på att om ni varit nykter när ni frågat hade det varit mycket lättare för mig att förklara, och för dig att förstå...
Jag vet att jag kan släppa lös, vara rolig och ha kul när jag är nykter. Jag kan till och med bjuda på mig själv och göra bort mig utan problem, men det är när jag är med personer som känner mig.
Det värsta jag vet är ursäkter i stil med "jag är full", "jag sa så för att jag var onykter" eller "jag skulle aldrig gjort så om jag varit nykter". Om du börjar tänka på hur ofta de uttrycken används så kommer du troligen att förvånas över hur vardagligt och accepterat det är.
Enligt min mening är man inte sig själv när man är onykter och jag finner ingen glädje att lära känna fejkade personer och därför tycker jag inte om att gå på stora fester....
Dock har jag betsämt mig för att jag inte längre orkar ljuga och säga att jag inte dricker för att jag kör, utan nu när någon frågar svarar jag att jag är nykterist, och jag försöker vara stolt över det!
Lilla Härnösand...
Någon vecka senare åkte jag på lydnadstävling med Aron. Där träffade vi en tjej med en tollare som visade sig vara arbetskamrat med mamma och att tollaren var valpen som jag träffat flera gånger förra sommaren när jag städade trappuppgången som de bor i.
En dag tog jag med mig Aron ner till torget för lite socialträning. När vi sitter där på en bänk kommer en kvinna fram och börjar prata med oss, det visar sig att det är henne som jag mailat med i över en månad angående brukshundsklubbens kurser och träningar.
Idag åkte jag och Aron för att sola och bada på ett jättemysigt litet badställe som få personer känner till. Där träffade vi en kvinna som sade att hon arbetade med en tandläkare med två corgi hundar. Efter att jag solat åkte jag förbi brukshundklubben för att leta efter apportbocken jag glömt. Vem träffar jag där om inte en kvinna med två corgis som arbetar som tandläkare...
Är Härnösand en liten stad? Ja, tydligen... Vem man än pratar med i Härnösand har man minst en gemensam bekant. Det jobbiga är att det känns som att man alltid förblir samma person som man alltid varit i en liten stad. Alla ser fortfarande på en som de gjort ända sedan man var yngre. Man är samma person som när man gick i högstadiet, en person som jag inte vill vara och som jag vet att jag inte längre är! Men vad spelar det för roll när alla andra fortfarande tror det?
Jag känner mig som en helt annan person när jag är i Skara än vad jag gör när jag är här hemma. När man kommer hem känns det på ett sätt som att man åkt tillbaka i tiden och fastnat där... Samma hus, samma personer, samma jobb, samma rutiner som vad som känns för länge, länge sedan...
Vinnarskalle
Idag avgjordes Skara studentkårs första innebandyturnering genom tiderna. Jag och Nayna har lagt ner några timmar på att planera den och göra olika spelscheman eftersom vi inte visste hur många som ville vara med.
Tillslut blev det 18 deltagare som bildade sex lag. Mitt lag vann med fyra vinster och en oavgjord i gruppspelet och vann sedan finalen med 2-0. Jag är en tävlingsmänniska, jag älskar att tävla. Resultat motiverar mig! Men idag kom jag att tänka på att samtidigt är jag inte den som vill synas. Eller, jo det är klart att jag vill, men jag vill inte uppmärksamma mig själv. Jag skryter inte om mig själv (förutom bland de som verkligen känner mig) och tycker inte om när andra personer skryter, men det är en skön känsla när någon kommer fram till en och säger att man är bra eller duktig på något.
Jag såg på säsongsstaren av Robinson Karibien ikväll. En av deltagarna där som vann immunitetstävlingen sa att hon blev jätteglad att hon vann men ville inte visa det för då skulle hon få de andra i laget emot sig. Jag kände samma sak idag, jag blev jätteglad när jag gjorde mål och när vi vann finalen men vågade inte hoppa och skrika och bli glad för det var ju trots allt bara en skoj-turnering med 18 av 400 kårmedlemmar…
Det är egentligen underligt hur vi människor fungerar ändå. Jag tycker att det är roligt att se t.ex. när Aron känner sig duktig efter att ha spårat och stolt visar upp belöningen han fått. Hela hans kroppshållning utstrålar självsäkerhet. Jag är medveten att jag förmänskligar honom men jag är trots allt människa och kan inte uttrycka mig på något annat sätt. Min poäng är dock att varför får/kan inte vi visa när vi känner oss duktiga utan att det sticker i andra personers ögon? Varför ska det vara så svårt att vara glad för någon annans skull? När någon vinner innebär det att någon annan förlorar, men nästa gång kan det vara ombytta roller och allt blir bara en ond cirkel…
Jag vet inte vad jag babblar om egentligen men jag hade nog en smart tanke där någonstans någon gång…
Fångad i sin egen kropp
Hon var bara 29år och tvåbarns-mamma. Jag såg bara sista halvan av dokumentären, men jag kunde inte slita mig. Hade precis varit ute och sprungit, men kom mig inte för att hoppa in i duschen ens. Kvinnan hade bestämt sig för att genomgå en magsäcksoperation som skulle göra att hon skulle känna sig mätt efter att ha ätit 100g.
Det skulle ta ett år för henne att helt återhämta sig efter operationen och efter tre till fyra år skulle hon vara "normalviktig", vad nu det är. Det var en farlig operation men hon betsämde sig för att göra den för att hon kände att henne döttrar varit utan sin mamma allt för länge, den äldsta dottern var 12 år.
Kvinnans pappa hade varit hennes personliga assistent och enligt honom hade hon alltid forssat i allt hon tyckt var gott. Hon kunde äta 8 st big mac när de var på mc donalds! När hon tillslut blev så överviktig att hon inte kunde kliva ur sängen fortsatte han att köpa snacks och snabbmat åt henne. Är inte han "medbrottsling" då? Borde det inte vara hans plikt att se att hans dotter inte äter ihjäl sig? Han hade ett val, han kunde vägra köpa chips, godis, dricka, pizza, hamburgare och bacon till henne, men det gjorde han inte, varför? Trodde han att han gjorde sin dotter en tjänst? Vad trodde han skulle hända med hans barnbarn? Insåg han inte hur barnbarnen påverkades av att ha en mamma som inte kunde lämna huset och hitta på saker med dem? Som kvinnan sa, hennes döttrar kunde inte ens krama henne. De, och hon, fick nöja sig med att krama hennes arm, som de inte heller nådde runt.
Hon var den största kvinnan någonsin som skulle gå igenom magsäcksoperationen och ville att media skulle vara med före, under och efter operationen. På så sätt hoppades hon att fler överviktiga som är fångad i sin kropp och i sin säng skulle inse att de inte kan fortsätta leva på det viset. Hon var glad om hon kunde påverka en enda person...
Operationen gick bra, hon gick ner 25kg på mindre än två veckor, men på hennes dotters 13års dag, två veckor efter operationen, dog hon av hjärtstillestånd...
Mediapådraget blev stort och efter ett år hade 2 miljoner överviktiga anmält sig till viktminskningsprogram. Flera av dem fick man riva väggarna i deras hem för att kunna få ut. Det väcker många frågor. Varför måste något tragiskt hända för att människor ska inse att det kan hända en själv? Hade det blivit lika stort om kvinnan överlevt? Hur kan en människa bli så stor utan att någon reagerar?
Källkritisk, jag?
En bit på väg är iallafall att bli källkritisk och det är något som jag märkt att jag har blivit. Idag fick jag SkLT, Skaraborgs läns tidning, och de hade en artikel med rubriken: Kajor läser människors blickar. Den slutsatsen har dragits efter ett expriment utfört av brittiska forskare. I artikeln står det bl.a. att kajor tycks vara fullt medvetna om vilken stor betydelse blickar kan ha. Det kom de fram till efter att 10 tama kajor kunnat hitta undangömda godbitar genom att tolka forskarnas ögonkast. Är det ett bevis på att kajor är fullt medvetna? Att alla kajor är fullt medvetna? Det var tio TAMA och handuppmatade kajor som klarade av ta reda var maten var gömd med hjälp av blickar. Säger det verkligen att en vild kaja skulle förstå det?
I artikeln stod även att kajorna tvekade att gå fram till maten om en person stod och stirrade på den, vilket också skulle betyda att de kan läsa blickar. Man gjorde samma försök med personer som fåglarna kände och med främmande personer. De TAMA och HANDUPPFÖDDA fåglarna tvekade mest om det var en främmande person som stirrade på maten. Visar det på full medvetenhet? Kan det inte vara så att de tama kajorna känner igen de som matat dem och präglats på dem? Om det är präglade på dem betyder att de tror att de personerna också är kajor, du kan t.ex. prägal en kull ankungar på en ballong som de kommer följa efter som om det vore deras mamma. I så fall skulle de personerna som kajorna känner kunna vara andra kajor som kollar på maten, men den främmade personen kan vara t.ex. en katt som kollar på maten. Har det något alls med blickar att göra?
Ett annat citat från artikeln är: Totalt sett visade experimenten att kajor förstår ögonens avgörande roll i mänsklig kommunikation, kanske för att blickar är viktiga i deras egna liv. Om nu kajor förstår ögonens avgörande roll i mänsligt kommunikation, varför flyger de då iväg när jag närmar mig dom och inte har en tanke på att göra dem illa? Borde de inte se det i mina ögon då?Vad sägs om att ta reda på kajornas kommunikation innan man börjar kolla om de förstår oss människor? Hur ska vi kunna avgöra det om vi själva inte förstår kajornas beteende och kommunikation?
Jag? Källkritisk? Nja, lite kankse ;)
Men jag letade reda på rapporten som den här artikeln hänvisade till och om man läser den vetenskapliga artikeln ( Jackdaws Respond to Human Attentional States and Communicative Cues in Different Contexts, Current Biology, Volume 19, Issue 7, 14 April 2009, Pages 602-606) så kan man läsa att forskarna vet att det finns brister i sina experiment och att de egentligen inte kommit fram till någonting annat än något att forska vidare på.
Det är en helt annan sak att läsa den verkliga källan än en sammanfattande artikel av en jornalist på en kvälls/dagstidning som inte behöver ha någon som helst kunskap om der de skriver om...
Klicka här för att läsa samma artikel som fanns i SkLT
Tillbaka i Skara!
Fast det är klart, om man har något att göra varje dag så går tiden fort. Jag har jobbat fyra dagar, hälsat på släkten, firat jul, tränat med HAIK flera gånger, shoppat i Birsta, gjort rent sköldpaddsakvariet, åkt skridskor med vännerna, firat nyår, sett Timrå-MODO live (4-1 till Timrå, jippie!), sett Timrå-HV71 (2-2) och Modo-Rögle (4-2?) på tv, blivit sjuk... Ändå känns det som att jag aldrig lämnat lägenheten.
Det är svårt att förklara, men det är som att att vara i Härnösand och att vara i Skara är två helt olika verkligheter som på något vis inte hänger ihop. Jag vet inte vilken av dem som jag tycker bäst om. I Härnösand har jag vänner, minnen och framförallt familjen! I Skara har jag skolan, nya vänner (och gamla inom räckhåll), pojkvännen, bandyn, Missan, framtiden?
Det jag saknar mest när jag är i Skara är familjen, släkten, Tjädrarna, Kling och snön! I Härnösand känner jag även trygghet, jag kan staden och vet att jag har jobb där om det skulle behövas. Även om det är skitjobb så är det dock jobb.
I Skara har jag nya vänner, utbildningen som ska säkra min framtid, min första egna lägenhet och över 30 släktingar (som jag bara känner 3 st av). I Göteborg har jag Adde (som är underbar) och bandyn med laget. Här nere känns dock allt väldigt nytt och inte lika tryggt som i Härnösand...
Det känns fel när jag säger att jag åker hem till Skara, för i första hand är Härnösand mitt hem. Your home is where your heart is sägs det, men om man har hjärtat på flera ställen då? Jag älskar min familj (där räknar jag även in min faster Sussie och mina kusiner Elin och Ida), min pojkvän, alla mina vänner, Missan, Tindra, sköldpaddorna och bandyn men alla är ju inte på samma ställe, hur ska jag då veta var mitt hem är?
Hmm, tål att funderas på...
Familjen är viktig...
Även fast vi inte gjorde något särskilt i helgen, förutom att hälsa på moster Ulla, var det ändå roligt att de var här. Familjen är något alldeles speciellt, något som du bara har en av. Ingen familj är likadan som din, det kanske finns en annan familj som du skulle vilja vara med i, men den är fortfarande inte din! Hur mycket man än bråkar, klagar eller tjafsar så är det ändå något speciellt med ens egna familj, de som man växt upp med och som sett dig växa upp. Ändå är det konstigt att det ska vara så himla svårt att prata med varandra, eller det varierar säkert från familj till familj, men det jag menar är att det ska vara så svårt att tala om vad man känner för sin familj! Alla känner i och för sig alla tillräckligt väl för att veta vad den andre känner, men ibland skulle det vara skönt att prata om hur man känner det också och inte bara gå iväg...
Jag har alltid tyckt att det är lättare att skriva något än att säga det, till och med här där verkligen vem som helst kan läsa det jag skriver, kan jag skriva saker som jag inte säger till min familj. Om det är något viktigt jag vill säga så skriver jag det först; här, på en bit papper eller på ett kort, det spelar egentligen ingen roll var jag skriver ner det. bara jag får se hur det ser ut och om jag tänkt igenom det tillräckligt... Först då kan jag verkligen bestämma mig för om jag ska säga det, vara tyst eller lämna lappen eller kortet till personen...
Aja, nu är det bara tre veckor kvar innan matchen mot Haik, bussresan hem och jul!
Tänk att man vet så mycket, men ändå så lite
Men ibland kanske man lär sig något som man glömt bort att man redan lärt sig en gång, men det är inte så konstigt att vi ibland lär oss samma sak flera gånger eftersom att vi ska hålla reda på 365 andra saker som vi lärt oss bara under ett år, eller?
Igår lärde jag mig att det inte finns något språk som heter schweiziska, utan att de pratar tyska och franksa i Schweiz, jag lärde mig att stava till Schweiz också ;) Fast jag lärde mig säker det i mellanstadiet också, men hur ska man komma ihåg allt när man lär sig något varje dag?
Idag har jag lärt mig massa nya saker, (eller har jag alltid vetat det men bara aldrig klätt det i ord?). Hur som helst så hade vi en föreläsning om EQ, emotionell intelligens, idag med Niclas Karlsson. EQ handlar om att kunna tolka och förstå känslor och sedan kunna dra slutsater och fatta ett rationellt beslut. Det var en jätteintressant föreläsning och föreläsaren var nog den bästa vi haft hittills!
Det finns framförallt fyra olika sätt att hantera känslor på, och alla de sätten är omedvetna. Man kan t.ex. tränga bort saker som man själv tycker är obehagliga, t.ex peronser som ofta glömmer bort att de ska redovisa något behöver inte vara lata, de kanske omedvetet har trängt bort det för att de tycker att det är obehagligt? Bortträngning skulle kunna vara anledningen till att tandläkare måste skicka ut påminnelser oftare än vad frisörer behöver göra ;)
Man kan även föra över sin känsla på någon/något annat, som att säga "Fan vad sur du är idag!" till någon som bara går förbi och som du (förhoppningsvis) känner. En annan vanlig sak är att skylla allt på datorn, samhället eller de andra bilförarna, men oftast är det ändå du själv som gjort något galet :P
Det finns även de som försöker skratta bort allt för att slippa ta ansvar eller besluta något, och sen finns det de personerna som bestämmer att "Så här är det, punkt slut!" Allt är antingen svart eller vitt, för eller emot, bra eller dåligt. Det behövs ingen anledning, det bara är så för att det är lättast så.
Eftersom alla de här sakerna sker omedvetet så är det inte lätt att känna igen sig själv i det här, men endel saker som han tog upp fick en att tänka på personer som man känner. Det blev en liten Aha upplevelse, är det kanske därför han/hon gör som han/hon gör? Men som tur var så varanade han oss för att överanalysera allt också, för det kan bli jobbigt för omgivningen :P
Doch ser jag glatt fram emot nästa föreläsning om EQ som vi ska ha i November :D
Tack Martina! Som sagt, hur skulle jag klara mig utan dig? :P
Självisk?
I snart ett år har jag gått och grubblat över en sak, och som vanligt så ju mer man grubblar över något dessto större blir det...
För tio månader sen fick jag höra att jag var en självisk person, och jag har inte kunnat slutat fundera på om det är sant eller inte. Jag har alltid fått höra motsatsen, att jag är en väldigt omtänksam person! Fast självisk och omtänksam är kanske inte riktigt samma sak...
Jag fick höra att jag var självisk eftersom att jag tänkte mer på mig själv än på min värdfamilj i USA när jag åkte hem med kort varsel. Jag kan förstå att hon tyckte att jag var självisk som brydde mig mer om mig själv än henne och hennes familj, men vem sätter inte sig själv i första rummet? Handlar det om ens egna nära och kära så är det ju en helt annan sak, men i det här fallet kan jag tycka att hon också var väldigt självisk för att inte säga egoistisk som inte brydde sig ett dugg om hur jag mådde...
Men ända sen den dagen har jag funderat på varför jag gör vissa saker, är det för att jag är självisk eller för att hjälpa någon annan? Som idag till exempel, jag skjutsade mormor & morfar till Norrfällsviken och på vägen hem försökte jag och morfar hitta en radiofrekvens som fungerade, men lyckades inte. Efter ett tag frågade jag om de ville lyssna på dansband (det låg kassetter med vikingarna, sven-ingvars m.fl. i bilen när jag fick den av morfar) istället för radiostörningarna, och resten av vägen lyssnade vi på Vikingarna, som inte är min favoritmusik precis... Så, frågade jag om de ville lyssna på dansband för att vara snäll mot dem eller för att jag inte stod ut med radiostörningarna? Var jag omtänksam eller självisk?
Jag har även funderat på det val jag gjort att äta vegetariskt. Är jag självisk som gjort det valet? Jag vet att det finns många som tycker att det är jobbigt med vegetarianer eftersom de tycker att det blir jobbigare med mat och så vid speciella tillfällen. Men är inte de själva själviska då?
Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag mig som en hund som jagar sin egen svans. Det går bara runt, runt, runt, men tjänar ingenting till...
