Lilla Härnösand...
Jag åkte till Härnösands brukshundsklubb för första gången för ett tag sedan. Där träffade jag en kvinna som frågade om jag ville följa med och sök-träna med henne och några andra nästa dag. Efter att vi pratat med varandra en stund kom vi på att vi bodde i princip grannar och att jag sett henne gå förbi med sina hundar på andra sidan gatan så lännge jag kan minnas.
Någon vecka senare åkte jag på lydnadstävling med Aron. Där träffade vi en tjej med en tollare som visade sig vara arbetskamrat med mamma och att tollaren var valpen som jag träffat flera gånger förra sommaren när jag städade trappuppgången som de bor i.
En dag tog jag med mig Aron ner till torget för lite socialträning. När vi sitter där på en bänk kommer en kvinna fram och börjar prata med oss, det visar sig att det är henne som jag mailat med i över en månad angående brukshundsklubbens kurser och träningar.
Idag åkte jag och Aron för att sola och bada på ett jättemysigt litet badställe som få personer känner till. Där träffade vi en kvinna som sade att hon arbetade med en tandläkare med två corgi hundar. Efter att jag solat åkte jag förbi brukshundklubben för att leta efter apportbocken jag glömt. Vem träffar jag där om inte en kvinna med två corgis som arbetar som tandläkare...
Är Härnösand en liten stad? Ja, tydligen... Vem man än pratar med i Härnösand har man minst en gemensam bekant. Det jobbiga är att det känns som att man alltid förblir samma person som man alltid varit i en liten stad. Alla ser fortfarande på en som de gjort ända sedan man var yngre. Man är samma person som när man gick i högstadiet, en person som jag inte vill vara och som jag vet att jag inte längre är! Men vad spelar det för roll när alla andra fortfarande tror det?
Jag känner mig som en helt annan person när jag är i Skara än vad jag gör när jag är här hemma. När man kommer hem känns det på ett sätt som att man åkt tillbaka i tiden och fastnat där... Samma hus, samma personer, samma jobb, samma rutiner som vad som känns för länge, länge sedan...
Någon vecka senare åkte jag på lydnadstävling med Aron. Där träffade vi en tjej med en tollare som visade sig vara arbetskamrat med mamma och att tollaren var valpen som jag träffat flera gånger förra sommaren när jag städade trappuppgången som de bor i.
En dag tog jag med mig Aron ner till torget för lite socialträning. När vi sitter där på en bänk kommer en kvinna fram och börjar prata med oss, det visar sig att det är henne som jag mailat med i över en månad angående brukshundsklubbens kurser och träningar.
Idag åkte jag och Aron för att sola och bada på ett jättemysigt litet badställe som få personer känner till. Där träffade vi en kvinna som sade att hon arbetade med en tandläkare med två corgi hundar. Efter att jag solat åkte jag förbi brukshundklubben för att leta efter apportbocken jag glömt. Vem träffar jag där om inte en kvinna med två corgis som arbetar som tandläkare...
Är Härnösand en liten stad? Ja, tydligen... Vem man än pratar med i Härnösand har man minst en gemensam bekant. Det jobbiga är att det känns som att man alltid förblir samma person som man alltid varit i en liten stad. Alla ser fortfarande på en som de gjort ända sedan man var yngre. Man är samma person som när man gick i högstadiet, en person som jag inte vill vara och som jag vet att jag inte längre är! Men vad spelar det för roll när alla andra fortfarande tror det?
Jag känner mig som en helt annan person när jag är i Skara än vad jag gör när jag är här hemma. När man kommer hem känns det på ett sätt som att man åkt tillbaka i tiden och fastnat där... Samma hus, samma personer, samma jobb, samma rutiner som vad som känns för länge, länge sedan...
