Alla hanterar saker på olika sätt
En vän ville att jag skulle läsa hans senaste blogginlägg och gärna kommentera. En av hans vänner har begått självmord.
Jag blev så berörd av det han skrev och kom att tänka på de jag själv förlorat. Jag har inte förlorat många kära, men de jag har förlorat saknar jag än idag. Det är min farfar då jag var tolv år och min farmor för nästa precis ett år sedan. Min farfar gick bort när jag var 12 år efter att ha kämpat emot magcancer en längre tid. Det jag minns från honom var att han var full med liv, svor varannat ord och testat på typ alla sporter man kan tänka sig, t.o.m. backhoppning och bungy jump (med gråstarr vilket inte läkarna gillade). Även fast jag var ganska ung när han gick bort tror jag att det är honom jag är mest lik av mina släktingar. En blandning av honom och morfar...
Min farmor gick bort för ca ett år sedan. Hon hade alzeihmers så henne tog jag farväl av sju-åtta år tidigare, jag minns inte precis när det var men det var i samband med att hon fick flytta till ett hem för dementa. Jag hjälpte till med flytten och efter det hälsade jag bara på några få gånger. Jag stod inte ute med att se henne försvinna och min familj förstod och tvingade mig inte att hälsa på henne. När jag fick höra att hon gått bort välde känslorna fram, speciellt skammen över att jag låtsat att hon inte funnits i så många år och nu var det försent att ändra på det. Idag har jag accepterat att jag inte kan ändra på mitt val och lärt mig att det man försöker fly ifrån kommer ifatt en tillslut... Men det hindrar inte tårarna från att komma fram då jag är ensam och blir påmind eller tänker på det.
Alla behandlar sorg olika. Jag tycker om att minnas det bästa och gråta i ensamhet. Det spelar ingen roll var jag är, bara jag är ensam. Det är ytterst få som sett mig gråta, jag vill visa mig stark för andra och även övertyga mig själv om att jag faktiskt är stark och kan klara mig själv...
Så nu torkar jag tårarna för den här gången och fortsätter med dagens sysslor!
Jag blev så berörd av det han skrev och kom att tänka på de jag själv förlorat. Jag har inte förlorat många kära, men de jag har förlorat saknar jag än idag. Det är min farfar då jag var tolv år och min farmor för nästa precis ett år sedan. Min farfar gick bort när jag var 12 år efter att ha kämpat emot magcancer en längre tid. Det jag minns från honom var att han var full med liv, svor varannat ord och testat på typ alla sporter man kan tänka sig, t.o.m. backhoppning och bungy jump (med gråstarr vilket inte läkarna gillade). Även fast jag var ganska ung när han gick bort tror jag att det är honom jag är mest lik av mina släktingar. En blandning av honom och morfar...
Min farmor gick bort för ca ett år sedan. Hon hade alzeihmers så henne tog jag farväl av sju-åtta år tidigare, jag minns inte precis när det var men det var i samband med att hon fick flytta till ett hem för dementa. Jag hjälpte till med flytten och efter det hälsade jag bara på några få gånger. Jag stod inte ute med att se henne försvinna och min familj förstod och tvingade mig inte att hälsa på henne. När jag fick höra att hon gått bort välde känslorna fram, speciellt skammen över att jag låtsat att hon inte funnits i så många år och nu var det försent att ändra på det. Idag har jag accepterat att jag inte kan ändra på mitt val och lärt mig att det man försöker fly ifrån kommer ifatt en tillslut... Men det hindrar inte tårarna från att komma fram då jag är ensam och blir påmind eller tänker på det.
Alla behandlar sorg olika. Jag tycker om att minnas det bästa och gråta i ensamhet. Det spelar ingen roll var jag är, bara jag är ensam. Det är ytterst få som sett mig gråta, jag vill visa mig stark för andra och även övertyga mig själv om att jag faktiskt är stark och kan klara mig själv...
Så nu torkar jag tårarna för den här gången och fortsätter med dagens sysslor!
Kommentarer
Trackback
