Annis

En vän ville att jag skulle läsa hans senaste blogginlägg och gärna kommentera. En av hans vänner har begått självmord.

Jag blev så berörd av det han skrev och kom att tänka på de jag själv förlorat. Jag har inte förlorat många kära, men de jag har förlorat saknar jag än idag. Det är min farfar då jag var tolv år och min farmor för nästa precis ett år sedan. Min farfar gick bort när jag var 12 år efter att ha kämpat emot magcancer en längre tid. Det jag minns från honom var att han var full med liv, svor varannat ord och testat på typ alla sporter man kan tänka sig, t.o.m. backhoppning och bungy jump (med gråstarr vilket inte läkarna gillade). Även fast jag var ganska ung när han gick bort tror jag att det är honom jag är mest lik av mina släktingar. En blandning av honom och morfar...

Min farmor gick bort för ca ett år sedan. Hon hade alzeihmers så henne tog jag farväl av sju-åtta år tidigare, jag minns inte precis när det  var men det var i samband med att hon fick flytta till ett hem för dementa. Jag hjälpte till med flytten och efter det hälsade jag bara på några få gånger. Jag stod inte ute med att se henne försvinna och min familj förstod och tvingade mig inte att hälsa på henne. När jag fick höra att hon gått bort välde känslorna fram, speciellt skammen över att jag låtsat att hon inte funnits i så många år och nu var det försent att ändra på det. Idag har jag accepterat att jag inte kan ändra på mitt val och lärt mig att det man försöker fly ifrån kommer ifatt en tillslut... Men det hindrar inte tårarna från att komma fram då jag är ensam och blir påmind eller tänker på det.

Alla behandlar sorg olika. Jag tycker om att minnas det bästa och gråta i ensamhet. Det spelar ingen roll var jag är, bara jag är ensam. Det är ytterst få som sett mig gråta, jag vill visa mig stark för andra och även övertyga mig själv om att jag faktiskt är stark och kan klara mig själv...

Så nu torkar jag tårarna för den här gången och fortsätter med dagens sysslor!

Nu har nedräkningen börjat. Det är mindre än två veckor innan jag åker hem till Härnösand! Men innan dess är det mycket som ska göras. Jag har två redovisningar, en individuell om djuret med skarpast syn på måndag och en gruppredovisning om utfodring av sköldpaddor, en labbrapport och PBL till tisdag.

Idag när jag letade efter fakta om utfodring av vattensköldpaddor fastnade jag, som jag alltid gör, på sköldpaddsforumet. Det var en där som funderade på att starta en sköldpaddsförening som ska arbeta med djurskydd och omplacering av sköldpaddor. Det är ett jättebra initiativ tycker jag! Man blir mörkrädd när man kollar på annonser på blocket och ser bilder på sköldpaddor som inte ens har utrymme till att simma! Eller så har de på tok för mycket vatten och kan inte sola istället.

En klasskamrat hämtade hem en ny landsköldpadda i lördags. Den hittade hon efter att ha kollat på blocket. Det visade sig att sköldpaddan hon kom hem med var ett tomt skal. Den hade inte fått någon mat, eller iallfall inte rätt mat. Om det inte har fri tillgång till sallad så äter den bottensubstratet. Hur kan man skaffa ett djur som man inte vet något om? Och när ska djuraffären ta sitt ansvar och informera om vad sköldpaddor äter och behöver?

Nä, jag betsämde mig för att gå med i nätverket som personen på forumet startade i veckan, än så länge är vi bara tre medlemmar men jag hoppas att det blir fler!

Om du är intresserad, gå in på http://skoldpaddsringen.ning.com/

Nu har det gått tre dagar sedan jag hittade den lilla kattungen som numera kallas för Wilde, Vi får se om det är ett namn som kommer hönga kvar eller om vi kommer på något annat passande.

Imåndags var jag och Elle med den lilla till veterinären. Där konstaterades det att han hade löss och öronskabb och fick strong hold utskrivet. Behandlingen var att regöra öronen med vatten och topz (konstigt att han hörde något överhuvudtaget innan) och sedan var det bara att droppa några droppar strong hold i nacken. Redan på kvällen började ohyran dö och ramla av.

Jag var och hälsade på hos Elle igår en sväng och man kan knappt tro att det är samma kattunge! Snacka om full fart! Han är jättesöt och busig. Vi får se vem han kommer att få bo hos sedan. Antingen kommer Elle att behålla honom annars tar jag med honom till mamma och pappa i slutet av månaden så får Tindra en liten kompis. Det kommer hon nog att gilla!

När jag tränade lydnad med Aron idag hörde jag en katt som jamade. Jag tänkte att när jag var klar så skulle jag kolla i träden om någon katt fastnat där. Kvällen innan såg jag nämligen grannens katt bli uppjagad av skator och kajor i ett av träden i närheten. Sen ser jag helt plötsligt någon liten svart sak springa över vägen. Först trodde jag att det var en sork eller liknande men då hörde jag att den jamade. Jag band fast Aron och gick iväg för att ta en närmare titt. Det såg ut som att den hade ett halsband, men när jag fått tag i den visade det sig att det hade den så klart inte. Det var en liten, rädd, mörk och lurvig kattunge med stora ögon som kollade på mig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag betsämde mig för att bära med den hem och lämna Aron i lägenheten och sen gå och kolla om någon visste vem katten kunde tillhöra. Men då den var så liten, max åtta veckor gammal, kändes det som att mamman troligen var en vildkatt. Dessutom kändes den väldigt tunn också, men det var värt ett försök. Katten fick sitta innanför min jacka när jag gick runt och frågade folk jag träffade ute om de hade någon aning om vart katten hörde hemma. En timme senare var jag inte klokare.

Så där stod jag med en liten kattunge innanför jackan och visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde ju inte lika gärna bara släppa den och låtsas som att inget hänt. Så jag bestämde mig för att ta med den in. Sagt och gjort! Sen ringde jag till Skara katthem och blåstjärnans djursjukhus för att fråga vad jag skulle göra med den. Skulle den få mat? Var det något speciellt man skulle kolla efter för att se om den var sjuk och så. När jag sen började kolla igenom den upptäckte jag att öronen var smutsiga, den var mager och det kröp saker i pälsen på den.

Vid det laget var jag väldigt lättad över att jag bara haft den i mitt knä och inte låtit Aron eller Missan nosa på den. Jag ville inte göra så att mina djur fick ohyra och därför stängde jag in den lilla stackaren i badrummet och gav den lite mat och vatten. Väldigt lite mat för att inte magen skulle få en chock om den varit tom ett tag.

Jag funderade igenom situationen igen. Nu hade jag ansvar för den här katten, jag gjorde ett val redan då jag fångade in den så nu kunde jag inte bara släppa den igen. På katthemmet hade de fullt och som vanligt då det händer något så är det helg och alla affärer är stängda. Med tanke på Missan och Aron kändes det inte bra att ha den i lägenheten så jag ringde till en klasskompis och frågade om råd. Hon sa att jag kunde komma och lämna den hos henne.

Nu är den hos henne och vi tror att det är en liten kille. Vi tvättade den med grönsåpa som vi hört ska vara bra mot löss och loppor. Grundat på det vi kommer ihåg från mikorbiologin förra terminen så är det löss kattungen fått och pga av resistens-risken måste man få det bekräftat av en veterinär för behandling. Efter badet, som han inte tyckte var så kul, fick han lite mer mat som han kastade i sig. Vi har även noterat att han kliar sig i öronen så han har troligen öronskabb också och med tanke på lukten som kom fram när vi tvättade honom så är han, eller mamman, troligen en ladugårdskatt.

Jag har redan kommit fram till att kattungen är mitt ansvar nu, så imorgon ska jag ringa till veterinären och höra om vi kan få komma. Sen får vi se vad som händer. Om han blir frisk återstår att se om han hunnit bli förvildad eller inte... Men förhoppningsvis har Tindra fått en ny kompis ;)