Vinnarskalle
Idag avgjordes Skara studentkårs första innebandyturnering genom tiderna. Jag och Nayna har lagt ner några timmar på att planera den och göra olika spelscheman eftersom vi inte visste hur många som ville vara med.
Tillslut blev det 18 deltagare som bildade sex lag. Mitt lag vann med fyra vinster och en oavgjord i gruppspelet och vann sedan finalen med 2-0. Jag är en tävlingsmänniska, jag älskar att tävla. Resultat motiverar mig! Men idag kom jag att tänka på att samtidigt är jag inte den som vill synas. Eller, jo det är klart att jag vill, men jag vill inte uppmärksamma mig själv. Jag skryter inte om mig själv (förutom bland de som verkligen känner mig) och tycker inte om när andra personer skryter, men det är en skön känsla när någon kommer fram till en och säger att man är bra eller duktig på något.
Jag såg på säsongsstaren av Robinson Karibien ikväll. En av deltagarna där som vann immunitetstävlingen sa att hon blev jätteglad att hon vann men ville inte visa det för då skulle hon få de andra i laget emot sig. Jag kände samma sak idag, jag blev jätteglad när jag gjorde mål och när vi vann finalen men vågade inte hoppa och skrika och bli glad för det var ju trots allt bara en skoj-turnering med 18 av 400 kårmedlemmar…
Det är egentligen underligt hur vi människor fungerar ändå. Jag tycker att det är roligt att se t.ex. när Aron känner sig duktig efter att ha spårat och stolt visar upp belöningen han fått. Hela hans kroppshållning utstrålar självsäkerhet. Jag är medveten att jag förmänskligar honom men jag är trots allt människa och kan inte uttrycka mig på något annat sätt. Min poäng är dock att varför får/kan inte vi visa när vi känner oss duktiga utan att det sticker i andra personers ögon? Varför ska det vara så svårt att vara glad för någon annans skull? När någon vinner innebär det att någon annan förlorar, men nästa gång kan det vara ombytta roller och allt blir bara en ond cirkel…
Jag vet inte vad jag babblar om egentligen men jag hade nog en smart tanke där någonstans någon gång…
