Annis

Nu sitter jag här i min lägenhet i Ardala strax utanför Skara. Det är sista kvällen på tre månader som jag är här. Om lite mindre än en timme ska jag hämta upp Adde på tågstationen och imorgon bitti bär det av till Härnösand igen.

Även fast jag längtat till den här kvällen så känns det ändå tungt. Jag trivs här. Det är ett eget liv med egen lägenhet och nya vänner men med en spännande, och skrämmande, framtid. Det känns skönt att ha det gamla livet med sig, utan min familj och mina "gamla" vänner hade jag inte kommit så här långt. Dock känns det som en dragkamp mellan Skara och Härnösand. Jag vet inte vad som är mitt hem längre. Fast egentligen gör jag det nog svårare än vad det egentligen är. Jag har inte börjat ett nytt liv, det är bara en ny fas som kommer hjälpa mig att utvecklas som person, till den som jag en dag ska bli...

En tredjedel av min utbildning är avklarad. Jag känner att det här är helt rätt för mig. Jag känner mig som en i mängden här. Jag är inte den jobbiga vegetarianen som hjälper daggmaskar, skalbaggar och sniglar över vägen när det behövs, jag är en av alla som gör det. Jag är inte den enda med etiska dilemman; ska jag grilla min mat på samma grill som det grillats kött på? Ska jag fiska även fast jag inte äter fisk, och vet att fiskar kan känna smärta? Jag tycker det är fridfullt att stå och meta, och det är spännande att få napp. Men hur upplever fisken det, även om jag lirkar lös kroken och släpper tillbaka den? Det finns svart på vitt att man inte får utsätta djur för onödigt lidande. Vad räknas som onödigt och vad räknas som lidande?

Det ska bli skönt att komma hem imorgon och träffa alla igen, inte minst Missan! Men samtidigt känns det som att jag tar ett steg tillbaka till mitt gamla liv som arbetslös...

Fast jag föredrar att se på det hela som mitt sommarlov!